Kurt Cobain hade gjort sig världskänd som sångare i Nirvana. Nirvana var inte de första i sin genre men utan konkurrens de största. Det var Nirvana som gjorde grungen till mainstream inom såväl musik som mode och film. Under hela mitten av 1990-talet genomsyrades snart sagt allt som gick att se, höra och ta på av grungen. Detta tack vare band som Nirvana, Pearl Jam, Soundgarden, Stone Temple Pilots, Alice in Chains,Faith No More och en rad andra musikaliskt ganska olika band men med ett sound och en estetik som förvandlade hela världens ungdom till uteliggare och trailor trash i moccaväst och Harleyboots eller rutiga skjortor och Doc Marten’s-kängor.

Nirvana slog igenom 1991 med albumet Nevermind, som bland annat innehöll hitsingeln Smells like teen spirit, bandet jämfördes med The Beatles och Kurt Cobain diskuterades vara den nye John Lennon eftersom Smells like teen spirit blev ledmotivet för en hel generation.
Bara tre år senare hittades han i sitt garage, död av vad som antas vara självförvållad skottskada i huvudet.

Jag såg dem, nästan, på Roskilde –92 och tänkte nog att jag skulle se dem bättre när de kom till Sverige. De kom aldrig.
Den femte April 1994 läste jag i en kvällstidning en liten notis om att spelningen den nionde, som jag ändå inte skulle kunnat gå till, var inställd. Den första tanken var att de inte fått komma in i Sverige på grund av droginnehav. Detta därför att det var exakt vad Skunk Anansie råkat ut för lite innan. De fick ställa in och åka hem till England igen. Jag vet inte om de varit tillbaka förrän i fjol. Nirvana kom i alla fall aldrig tillbaka.
På den tiden tog information tid, och man hann diskutera många olika scenarier som alla innehöll ett gott mått av drogromantik och hopp om att kunna se dem till sommaren i stället.
Jag tror det var den sjätte April som jag som hade kabel-tv och amerikanska nyheter började få nys om att Kurt Cobain kunde vara död, men den åttonde April bekräftade nyheterna (även de svenska tidningarna hade stora rubriker om) att Kurt Cobain hittats och att han tagit livet av sig genom att skjuta sig i huvudet med hagelbössa. Det visades bilder på hans ben och Converse som stack fram där han låg på rygg.

Han hade skrivit ett avskedsbrevsom publicerades i varenda tabloid från Los Angels till Laos.
Jag ville inte tro det. Vägrade, och hittade på alla möjliga historier i huvudet om att det var iscensatt eller att de tagit fel på person.

Självklart tänkte jag att han mördats.
Särskilt med tanke på alla konstigheter med hans fru Courtney Love, som dels hade en affär med Smashing Pumpkins sångare Billy Corgan och som under tiden Kurt Cobain var försvunnen bland annat krävde att man skulle spärra hans kreditkort för att få reda på var han befann sig. Alla vet ju att man ofta spårar folk med hjälp av deras korthistorik. Kurt Cobains korthistorik visar att någon försökt använda hans kreditkort efter att han själv var död.
Kurt Cobain hade  tidigare förklarat för Courtney Love att han tänker lämna henne.
Även det berömda självmordsbrevet kan vara en ledtråd eftersom det går att läsa sig till att det är ett avskedsbrev till, snarare än ett självmordsbrev. Längs ner ser det ut som att någon gjort ett tillägg i en annan handstil.

Världen fylldes av hyllningar.
Men det var inte bara tomma runor. Lovorden hade vi faktiskt fått höra medan han levde.
Flicktidningar och modetidningar som Elle och Vouge hade haft flera bilagor om modet före och efter Cobain, och dåvarande musiktidningen Zlits skrev 1992 ett helt nummer om musiken före och efter Nirvana. Detta var på inget sätt unikt för svenska tidningar. Kurt Cobain var på alla vis sin, min, generations störste. En rockenrollmessias som kom och frälste oss från plastig house, ilsken rap och trött hårdrock som för längesedan satt fast i dammiga hjulspår. Med nirvana vaknade även andra genres. Thrash Metal och Groove Metal fick ett enormt uppsving med Metallica, Anthrax och Pantera i spetsen. Även andra tyngre grenar, som den svenska dödsmetallen, blev ordinarie inslag i musikprogram både på radio och på TV. Ur ett annat perspektiv kan man säga att det här blev de hårtslående trummisarnas era.
Musiken levde upp, blossade upp, ett kort tag. Som ett fyrverkeri steg han till väders och spred ett förunderligt sken över världen. Liksom ett fyrverkeri slocknade han och försvann. Med Kurt Cobain dog nyskapande, gränsöverskridande och spännande musik. När Kurt Cobain dog så stannade klockorna. Ingen tycks ha kunnat vrida upp dem igen.
Allt är sig likt. Inget har förändrats.

Allt är bara speed disco
Det är samma gamla band på tv och i radio. Det är samma gamla band som turnerar med samma gamla låtar som 1994. Den största förändringen är att synthen kallas för rock och avarterna har ostraserats till musikens mörkaste vrår, Oasis-brorsorna har slutat slåss offentligt och Blur som inte funnits på 15 år återförenas för att vara huvudakt under Londonolympiadens avslutningsceremoni i sommar.
Även andra musikgrenar har stått stilla. Eurodisco och techno har bytt namn till electropop. Den vedervärdiga housen finns kvar precis som den var. Den fjolligaste dansen genom tiderna “the running man” även känd som “the Bartman” efter Bart Simpson, har bytt namn till Shuffle och ser fortfarande lika idiotiskt ut. Allt är bara speed disco. Till min sorg står vi även inför en förödande metalutmattning. Snart går vi av.

Det bästa vi har att hoppas på är Rival Sons med sin jazzbluesrock som faktiskt känns modern trots att deras låtar är svåra att skilja från Led Zeppelins. De är för övrigt det enda någorlunda etablerade bandet inom rocken som har medlemmar yngre än 40.

Det var som att själen gick ur rocken när Kurt Cobains själ gick ur hans kropp.
Säga vad man vill om vad grunge var, men Kurt Cobain förändrade faktiskt världen. Kanske inte så mycket att han hade ett budskap, men han hade inverkan på allt som gick att se, höra och ta på under 20 år framåt. (Långärmat-under-teeshirt, jeans och converse har varit uniform för 70-talister från då till nu). Nu kommer en retrovåg med 90-talsmode men det är långt från lika trasigt och förtvivlat, lika explosivt och definitivt som den själ som Kurt Cobain klädde en hel generation och en hel värld i.