Jag skulle just betala mina varor när jag hörde honom vid kassan för spel och post. Tjeena, tjeena hojtade han till kassörskan vid disken. Jag är lite full! Sen talade de lite tystare med varann tills jag hörde henne säga lite högre att han nog borde gå hem nu. Jag drog mitt visakort och såg på ”min” kassörska, försökte att inte titta på mannen, både för att inte genera eller irritera, men också för att jag var trött och ville vara ifred. Jag hade just varit på partimöte, det första sedan jag blev vald till ordförande, och även om jag inte varit direkt nervös hade det ändå varit en viss anspänning inför det som nu började släppa.
När jag packat mina varor och skulle gå till bilen passerade jag en kvinna som tilltalade de båda männen med utländskt påbrå som stått före mig i kassakön. De verkade inte riktigt förstå vad hon sa, och just som jag gått förbi dem höjde hon rösten och frågade om igen ifall de ville skjutsa hem hennes man för han var så jävla full. Jag gick ut och lämnade mina kassar, vände sedan om och gick in i affären. Jag tänkte att om de inte ställer upp så erbjuder jag mig. Jag mötte männen i dörren, de talade med varandra med huvudena tätt intill varann. Där inne stod kvinnan, hon såg både trött och rastlös ut när hon betraktade sin man som kramade om medkunder och hojtade till kassörskor.

Hej, sa jag. Jag kan köra hem er. Ett varmt leende lyste upp hennes ansikte, under tiden vi presenterade oss för varann fick Pia snabbt upp en tjuga ur fickan och en nyckelknippa. Jag fick veta vilken nyckel som gick till deras dörr, att jag skulle följa med honom upp till lägenheten och se till att han kom in och påminna honom om att han inte skulle låsa. Jag hade tänkt att Pia skulle åkt med i bilen, fast hon ville få med sig sin cykel hem så hon skulle cykla. Men han är inte våldsam, sa hon. Han har varit mkt sjuk, och glömmer att han inte får dricka. Han har inget närminne. Han ska inte dricka egentligen.
Vi gick bort till spelkassan, där han just betalat, och berättade att han skulle åka med mig hem. Han tittade misstänksamt på mig, och ville cykla. Pia hade fixat så att hans cykel kunde stå i affären under natten sa hon, han fick på sig väskan och vi gick till bilen. Hejdå, vi ses snart! Ropade Pia i farten när hon cyklade förbi. Han var fortfarande ganska skeptisk till att åka med mig, han blev inte mer sugen när han inte fick röka i bilen. Nej det går inte, sa jag, jag har astma. Vi drog respektives repliker kring röka kontra inte röka i bilen några varv, han ropade bort en dryckesbroder till bilen för att få en cigg men kamraten hörde vad jag sa och tyckte att han kunde röka när vi kom fram, det skulle ju bara ta några minuter. Under de kilometer vi åkte presenterade vi oss för varann sex gånger och småpratade lite. Micke berättade att han var full. Jag är så jävla full, sa han. Det blir så ibland, sa jag. Han var mjuk i rösten. Han sträckte fram handen igen och berättade att han heter Micke. Jag heter Maria, sa jag igen och sänkte värmen så att han inte skulle må illa.
Utanför deras hus mötte vi en man som tittade långt på oss samtidigt som han försökte titta bort.” Hallå, hallå, tjena, hur är det?” hojtade min nyvunne vän. Mannen tittade på oss, låste upp sin dörr och slank in.” Han är arg på mig”, sa Micke. ”Är han?” sa jag.” Han ville ju inte prata med mig. Varför ville han inte det?” frågade Micke och såg på mig, mer stilla och med klarare blick än innan. ”En del har svårt för att andra är fulla”, sa jag. ”De vet inte riktigt vad de ska säga. Det kan va svårt när nån annan är full och man själv inte är det”.
Vi tog hissen upp. Micke berättade att nån spillt nåt på golvet utanför hissen på hans våning. Att det såg illa ut. Att det nog var Coca Cola. Vi stannade och tittade på förödelsen när vi kom upp. Jag sa att det såg ut som blod, för det var utsmetat och tjocka droppar hade stänkt och sen stelnat.” Nej, det är Coca Cola” sa Micke och jag sa att det kanske det är.
Vi klev in i lägenheten, jag hade lovat följa med in och Micke letade efter lampor att tända. De var ganska nyinflyttade sa han. Han hittade fläktlampan i köket och vi slog oss ner. Han frågade om jag ville ha kaffe eller te. ”Te vore gott”, sa jag och sen letade vi runt en stund efter kastrull, muggar och tepåsar. Han undrade med klara ögon om jag ville ha en macka också, fast jag hade just ätit. Han tyckte jag var lik en tjej som de varit granne med innan, han kom inte på vad hon hette men han visade mig en julklapp de fått av henne. Han höll den så försiktigt i händerna och strålade. Hon brukade ge honom en kram när de möttes. Hon var så fin.” Ni är lite lika hon och du”, sa han igen. Va fan hette hon nu igen? Jag får alltid en kram när vi träffas. Hon kliar sig alltid i pannan, hon är lite nervös förklarade han.” Hon är fin. De var dumma mot henne en gång, men jag hjälpte henne hem. Va fan hette hon? Ingen ska vara dum mot henne. Du är lite lik henne. Va fan hette hon? Hon ger mig alltid en kram när vi träffas”.
När Pia kom hem satt vi och drack te. Hon kom ihåg vad tjejen hette och Micke kom på vad tjejens lilla hund hette. Vi pratade lite om hunden. Micke pratade ganska högt. Pia tog honom om kinderna och sa att ”vi hör så bra, du får prata med små bokstäver. Och ner med garden”, tillade hon när Micke viftade med en knuten näve. Han la händerna i knät.
Jag sa att jag skulle åka hem till min hund som var hemma själv. Jag fick ännu en varm kram av henne. Micke gav mig också en kram sen gick han och höjde stereon. Jag och Pia pratade några minuter, vi var båda intresserade av hundar och av djur i allmänhet. En kram till och sen gick jag.
Resten av kvällen tänkte jag på Mickes fråga, ”varför är han arg på mig?” På hur Pia och jag så snabbt samarbetade för att få Micke att åka med mig. På Mickes leende över den oväntade julklappen de fått. På Pias händer så varmt om hans kinder, fast hon just sagt med ganska lugn röst till honom att hon inte orkar med sånt här längre. På ömheten i Mickes röst när han pratade om hur granntjejen kliar sig för mycket i pannan. På hur han ville hjälpa granntjejen när några varit dumma emot henne. På blodcolan som var smetad på golvet. På att jag är glad att jag träffade dem.
När jag gick med Micke in i den stora hissen kände jag att detta inte var en av mina bästa idéer. Det hade kunnat vara en riktigt dålig idé. Men det var det inte.
fotnot: Pia och Micke heter naturligtvis något annat.
Jag jobbar som grundskollärare och sysslar på fritiden bland annat med kommunpolitik för Miljöpartiet. Människor, gärna i form av barn, pedagogik, politik, miljö, relationer, djur, natur och hempysslande är exempel på ämnen som intresserar mig. Det skrivna ordet är viktigt för mig. Från att ha varit en fyraårig Kalle Anka-fantast via en lång bokslukarålder läste jag till lärare med svenska som inriktning. Jag försöker stimulera mina elever till att läsa, skriva och tycka. Det ska böjas i tid, ni vet!

Du har helt rätt. Men jag tror att det beror på att mycket av engagemanget har flyttat över till just Twitter. Många av mina tidigare favoritbloggare har i princip lagt ner och spenderar mer tid på Twitter istället.
Trist, men vad ska vi göra åt det?